1C

Följ med i vårt arbete

Tagg: Forskning

Talutrymme i klassrummet

Jag har tidigare skrivit om ”no hands up” som vi arbetar med i klassrummet, inlägget finns här  om du vill läsa mer om detta. Nu har det gått ett halvår och jag tycker att det är fantastiskt. Jag ser ett helt annan klassrumsbild än tidigare. Nu vet alla att jag tar glasspinnarna när jag ställer frågor, så eleverna behöver inte sitta och vifta. Det är även helt okej att testa att svara, det gör inget om jag svarar fel. Alla kommer till tals i klassrummet på ett jämt fördelat sätt. Nu fortsätter detta utvecklingsarbete genom att jag vill ge fler chansen att svara samtidigt. Forskning visar att läraren äger stor del av talutrymmet i klassrummet och att det är ett fåtal av eleverna som kommer till tals (Hattie/Williams.) Men med hjälp ”talsnurror” och miniwhiteboards kan alla eleverna i klassrummet svara på en gång. På matematiken kan det se ut så här: jag skriver ett tal på tavlan 7-3=_ sedan får alla i klassen tänka till för att sedan visa upp den siffra som saknas i uträkningen. Sedan tar vi glasspinnarna för att fördela ordet och lyssna på hur olika eleverna har tänkt när de räknat.

img_2173 img_2175

I bland annat ämnet svenska använder vi oss av mini whiteboards, där alla eleverna har en egen att skriva på. När vi samlar på o-ord skriver alla eleverna själva först ner så många ord de kan komma på innan vi samlar ihop dem i ett ordmoln.

img_2160 img_2161 img_2162 img_2163 img_2180

 

Fördelning av ordet i klassrummet

Efter jul har vi gjort en stor förändring i klassrummet, eller ska jag var helt ärlig så är nog den störst skillnaden för mig som lärare. Det handlar om handuppräckning i klassrummet och framförallt NÄR detta ska ske. Under hösten har jag läst forskning kring detta, bland annat Dylan Wiliam som förespråkar ”No hands up”, ordet i klassrummet ska fördelas genom en slumpmässig lottning. Jag säger att det mest är förändring för mig som lärare eftersom att eleverna i Fc inte har gått så länge i skolan, så har de inte hunnit fått en bestämd åsikt för hur det ska vara. Men jag som själv gått i skolan X antal år och dessutom arbetat snart 10 år med den klassiska metoden: när du vill svara på en fråga så räcker du upp handen, för mig blir det ett nytt sätt att tänka. Jag upplever att den klassiska metoden inte blir startpunkten till några diskussioner, utan de elever som kan ”rätt” svar räcker upp handen och får ordet. Jag som lärare bekräftar att jag fått rätt svar och går vidare. Fritt översatt från Wiliams forskning kan man säga att med den klassiska metoden ger jag eleverna möjligheten att välja att delta i undervisningen eller inte. Självklart vill jag att alla elever ska delta i undervisningen, så nu går det till så här i vårt klassrum: om du vill berätta något eller har en fråga då räcker du upp handen. Men om du vill svara på en fråga behöver du inte räcka upp handen, för då dras glasspinnar eller så använder vi oss av en app som heter ”Teachers pick” där elevernas namn slumpas fram och  visar vem som får första chansen att svara. Om du behöver tid att tänka eller faktiskt inte har en aning om svaret, så har man möjlighet att säga det. Det här är ytterligare en tanke med detta system att det ska vara okej att inte kunna allt, men alla får samma chans. Eleverna tycker mycket om detta sätt och det märks genom att de påminner mig om glasspinnarna eller om appen. Det har fortfarande gått lite kort tid för att kunna utvärdera helt, men hittills så känns det mycket spännande…

Läs mer om Dylan Wiliam här…

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén